Lycke den eländige

Om det har varit lite tyst på bloggen senaste veckorna så beror det på att jag helt enkelt har haft mycket att göra, eller att tänka på snarare. Vi skriver vårt kandidatarbete nu och har inget schemalagt vilket är jätteskönt men det är ändå en uppsats som ska skrivas och den ligger ständigt och lurar i bakhuvudet. Samtidigt har jag gått tävlingsledarutbildning i lydnad (examinerad igår!), startat min första allmänlydnadskurs som instruktör, haft massa andra små uppdrag som lyckats ta på mig och en vardag med allt vad det innebär. Det har blivit ganska mycket hundträning och det har varit jätteroligt med så mycket hundaktiviteter men jag har inte haft tid att stanna upp och reflektera, planera, utvärdera Lyckes träning, vilket hade behövts.

Vi har gått framåt jättemycket i träningen; vi börjar ha en snygg apportering, fina fjärrskiften, vänstersvängar och stegförflyttningar börjar sitta m.m. Ändå har träningen inte känts bra och på sätt och vis har det gått bakåt. Lycke har varit lite kinkig med mat såväl som lek, antingen har hon haft bara fart eller ingen fart i det hon gör och så har hon flera gånger stuckit iväg på egna vändor under träningen. Under hennes vändor har det handlat om att hon har sprungit iväg och luktat, ätit snö, rotat i ryggsäck, inte velat komma tillbaka med leksak eller bara tagit något springvarv. Det har varit enormt frustrerande, framförallt eftersom det har varit så svårt att läsa av när dessa påhitt kan tänkas komma. Något som jag har sett som väldigt positivt är i alla fall att hon har stuckit men sen kommit tillbaka och framförallt att hon aldrig har stuckit iväg till en annan hund eller liknande.

Eftersom hon har varit så har jag tänkt flera gånger att jag måste börja träna med långlina på, att jag måste planera träningen noggrannare, att jag inte får köra så långa pass osv. Långlinan har visserligen åkt på några gånger men jag har varit jättedålig på att planera träningen och då blir det inte bra. Särskilt inte under perioder som dessa då jag verkligen hade behövt ta hänsyn till att träningen måste läggas upp på ett bra sätt och att jag inte ska träna på olämpliga saker.

Som idag när vi tränade innan UHU:s styrelsemöte. Jag hade planerat så långt att vi skulle köra slalom om det gick att få ner pinnar i backen (det gick!) och långlinan var i alla fall med i väskan. Lycke kändes ganska bra och eftersom vi skulle träna slalom så lånade jag ut långlinan till Malin. Lycke tog en liten nosarvända i början av träningen men resten gick ändå relativt bra, hon kändes lite seg och inte riktigt tillräckligt engagerad i proportion till belöningen. Jag hade behövt avsluta träningen tidigt men fick för mig att göra en sista grej. Angelica fick hålla i Lycke, jag gick iväg, hon räckte Lycke apporten och tanken var att hon skulle komma med den till mig som vanligt men istället springer hon åt motsatt håll till kompisen Ockra. Irriterad gick jag och hämtade henne och släppte henne en kort stund varpå hon springer tillbaka till Ockra. Där avbröt vi träningen.

Ett ytterst fåtal gånger tidigare har hon stuckit iväg till en annan hund när vi har tränat och om det hade känts bra i träningen i övrigt så hade det väl inte varit en så stor grej men nu när jag har sett alla tendenser bli jag så besviken på mig själv att jag inte har backat och styrt upp träningen tidigare. Jag blir så enormt frutsrerad för jag vill kunna träna på riktigt inte träna på att träna. Hon har varit så duktig en period då vi verkligen har kunnat träna och jag inte har behövt ta hänsyn till allt runtomkring, det vill säga att få träningen att fungera.

Eländes eländiga odåga.

Så! Jag vet att vi har haft svackor förut och att det har blivit bra igen. Den här svackan känns inte heller särskilt djup egentligen men den kommer för det inte önskat. Löpet väntas dra igång när som helst så jag tröstar mig med att tänka att det är därför hon strular och att det blir bättre sen. Myckte bättre.

"Many of life's failures are experienced by people who did not realize how close they were to success when they gave up" 
(Thomas Edison måste ha varit terrierägare)


 


Om man fick välja

Under terminen är det dags för mig och mina veterinärkursare att skriva vårt kandidatarbete. Jag hade turen att få mitt förstahandsval av huvudämne; Psykisk ohälsa hos våra husdjur- vad händer fysiologiskt och beteendemässigt?

Och jag är smått lycklig över det! Jag har lite lösa idéer om vad jag vill skriva om men ingen idé känns helt klockren så det vore jätteroligt om någon hade lite inspiration åt mig. Det ska vara en litteraturstudie och jag tänker mig såklart att det ska ha någon inriktining mot hundar/hundhållning/hundträning. Psykisk ohälsa kan ju vara många saker men till exempel olika former av stress, rädsla och aggression och jag tror inte att det skulle vara något problem att välja ett ämne som berör psykisk hälsa.

Vad tror du skulle vara roligt att fördjupa sig i? 

 


MH-anmälan?

Jag skulle behöva lite hjälp..

Jag vill mentalbeskriva Lycke och har insett att det är dags att börja anmäla till någon lämplig beskrivning om jag vill att det ska bli av innan hon blir 18 månader. Därför undrar jag hur man gör med sin anmälan; är det bara att anmäla och betala och hoppas att man kommer med eller "intresseanmäler" man sig och betalar efter man eventuellt har fått veta att man får gå. Jag vet ju inte hur svårt det är att komma med på ett MH (jag vill beskriva henne för eventuell brukstävlan) men av vad jag har förstått så är det inte alltid helt lätt att få plats och då skulle jag ju vilja ha fler chanser att komma med men har ingen lust att betala flera anmälningsavgifter.

Helt enkelt så har jag ingen koll, så hjälp mig :)

The dogtraining drug

Jag blir så lycklig.
Över att träning ger resultat.
Över att man aldrig slutar att förvånas.
Över idéer som fungerar.
Av Lycke också.

Hundträning är ett bevis på att variabel förstärkning fungerar, på både folk och hundar. Mellan långa perioder av stiltje så kommer det då och då ljusglimtar. Och för varje sådan glimt så fastnar man lite djupare.

En terrierägare?

Thomas Edison var ju han som uppfann glödlampan (eller inte, men det är en annan diskussion). Vad som är känt är att han under processens misslyckades och försökte på nytt, gång på gång, innan han fann det rätta materialet som skulle hålla lampan lysande. Det har även visat sig att han sa en väldans massa kloka saker, som dessa nedan:

The three things that are most essential to achievement are common sense, hard work and stick-to-it-iv-ness.....

Many of life's failures are experienced by people who did not realize how close they were to success when they gave up

Just because something doesn't do what you planned it to do in the first place doesn't mean it's useless

Results? Why, man, I have gotten lots of results! If I find 10,000 ways something won't work, I haven't failed. I am not discouraged, because every wrong attempt discarded is often a step forward

Något för envisa hundtränare att ta till sig när det känns hopplöst. Det är inte utan att man undrar om han inte var terrierägare också..

En matfråga

Lycke har tidigare alltid slukat allt som erbjudits och måltiderna har varit dagens höjdpunkt. Nu är det ofta som hon lämnar maten och tar inte emot det lika bra som belöning heller. Det tycker jag är väldigt tråkigt eftersom hon har belönats till största delen med torrfoder och för att det har varit ett av hennes största glädjeämnen i livet. Självklart håller jag koll på hennes allmäntillstånd så att det inte är för att hon mår dåligt men nu är frågan vad jag ska göra just nu.

Ska jag acceptera att hon inte kommer ha lika bra aptit som när hon var valp och att det är få hundar som jobbar för torrfoder?
Eller ska jag bli mer restriktiv med fodret och bara dela ut det som belöningar i vardag och träning för att höja värdet på det?

Jag är mest inne på det andra alternativet eftersom det är väldigt praktiskt ur näringssynpunkt om hunden tränas på torrfoder. Om jag bara skulle belöna med annat så måste hon ju ändå få sig sitt fullfoder och då kommer ju inte heller godsakerna att vara lika attraktiva (hungriga hundra äter ju bättre). Däremot så känns det lite taskigt att inte ge henne i skål eftersom hon, i alla fall till en början, inte kommer vilja ha hela dagsransonen som belöning heller. Men om hon ändå inte äter när hon får ur sin skål...

Hur gör ni andra träningsglada med maten?

(Byta foder är inte aktuellt ur ekonomisk synpunkt)

Förbättrad attityd

Det slog mig idag att jag har blivit lat. Jag skyller Lyckes ouppmärksamhet på unghundsfasoner. Eftersom det var längesen jag hade en valp eller unghund innan Lycke så tänkte jag innan jag skulle skaffa henne att om jag bara tränar riktigt bra så kommer vi knappt märka av några utvecklingsstadier. Sen upptäckte jag att hur tydliga dessa stadier verkligen kunde vara och gav mig själv rätten att skylla på dessa "perioder".

Jag tror att Lycke är i en period där miljön är extra spännande, hon är ovanligt självständig, matte och belöningar är mindre intressanta och koncentrationsförmågan är låg. Men bara för att hon är i en sådan period behöver jag ju inte bara acceptera det. Attityd är ju självklart även det något som påverkas av träning och inlärning. Istället för att bara vänta ut så ska vi ju jobba oss igenom detta. Det är väl så man tar sig ur svackor starkare än man var innan.

Följande strategier har jag tänkt tillämpa under närmsta månaden för att sedan utvärdera om Lyckes träningsattityd har förbättrats:

5 vägar till en träningsgladare hund

1. Kortare träningspass, hon ska aldrig hinna lessna innan vi bryter

2. Åtråvärda belöningar

3. Bestämma i förväg vad vi ska träna på och aldrig locka på hennes uppmärksamhet; de enda ljud jag får ge ifrån mig är kommandon och beröm

4. Träna upp koncentrationen genom spårarbete

5. Förtsärka bra attityd, till exempel genom att starta upp träningen när hon tigger som ihärdigast, belöna när hon tar i som mest osv..


Hundträning i ett nötskal

Det känns som att det är nu vi borde kunna gå framåt med stora steg. Som jag tjatat om så många gånger tidigare så har ju Lycke gjort en omriktning av sin energi och uppmärksamhet från andra hundar till mig. På det visat har hennes attityd förbättras enormt men senaste 1-2 veckorna har hon istället gått från att ägna mig hennes uppmärksamhet till att mer och mer gå in i sin egen lilla bubbla. Hon är seg och hon ska lukta i gräset och är helt enkelt inte riktigt med. Dessutom upplever jag det som att hon slarvar med saker som hon egentligen borde kunna.

När det går bättre åt ett håll så är det ju typiskt att det tippar över åt det andra. Jag skulle kunna sitta och fundera över vad detta kan bero på, till exempel för mycket träning, för dålig träning, skendräktighet, "trotsperiod" och så vidare. På onsdag åker vi till Kiruna för påsklov och därmed lär det inte finnas så mycket tid för träning och det kanske är det som behövs. Sen får vi se om ytterligare åtgärder behöver sättas in.
Jag som ville spurta!

Fast i apporteringen

Nu behöver jag all hjälp jag kan få.

Apporteringen går inte framåt. Som jag skrev tidigare så började det gå framåt när jag började träna med metallbestick och det gjorde det ändå tills jag råkade tappa den i backen och då blev den jätteäcklig. Istället för att höja värdet på besticket igen så valde jag att fortsätta med träningen med ett annat föremål, helt enkelt eftersom jag inte ville lägga ner tid på det.
I det läget vi är nu så griper hon apporten om jag backar bakåt om jag håller i den eller om jag står stilla och håller i den. Hon håller löst (men håller emot om jag drar) och om jag släpper apporten med mina händer så spottar hon ut den. Om jag ger apporten när hon sitter ner så vänder hon ofta bort huvudet fast hon verkar tycka att den är rolig annars. På det här stadiet har vi varit jättelänge.
Jag tycker inte att apporteringen är något vi borde ha problem med eftersom hon jättegärna pysslar med och bär på föremål annars och så har vi ju självklart bara tränat med positiva metoder. Jag har funderat på att ta tillvara mer på hennes egna föremålsintresse och ett tag bara träna på att plocka upp och bära saker, utan så mycket fokus på att hon ska hålla när hon är still och utan att tugga.

Vad har ni för apporteringsknep?


Guldstjärna till dig

Hur kan det komma sig att hon fortsätter vara så fantastisk under träningarna efter att hon har börjat löpa? Jag har alltid tänkt att det först och främst är träning som avgör hur en hund beter sig men denna markanta skillnad av frökens uppförande har fått mig att undra om inte hormoner spelar en mer avgörande roll än vad jag trott. Hemma är hon tröttare än vanligt och ska nosa på allt under promenaderna men vi var på UBK:s onsdagsträning idag och hon ville bara ha godis, leka och gosa, hon var snabb och alert och kopplet sträcktes knappt en gång under hela tiden vi var där. Och då var det många hundar på en liten yta. Det allra bästa vore ju om det höll i sig även efter löpperioden men det återstår ju att se. Jag är förbryllad. Hur beter sig era tikar före, under och efter löp?


Störningar vs. avstånd och tid

Som jag har skrivit tidigare så håller vi ju på med ett litet platsliggningsprojekt som går ut på att Lycke ska kunna ligga kvar en viss tid som utökas med tio sekunder per vecka, den här veckan har hon klarat av en halv minut. Tiden som hunden ska ligga är ju en avgörande del men är det verkligen det som är den främsta faktorn till en framgångsrik platsliggning?

På agilitykursen i tisdags berättade vår instruktör Johanna om ett experiment som genomfördes på en annan kurs. Det gick ut på att deltagarna skulle lära in "bordet" och delades in i två grupper. Den ena gruppen fick i uppdrag att lära sina hundar att springa snabbt till bordet på så långt avstånd som möjligt och den andra gruppen fick i uppdrag att lära sina hundar att springa till bordet trots att de utsattes för alla möjliga störningar. De som fick sina hundar att springa snabbast och från längst avstånd till bordet var gruppen som tränat mest på störningar.

Den lilla historien fick mig att fundera på om det inte vore klokt att använda samma princip för träning av platsliggning, det vill säga att lägga mer fokus på störningsträning. Det fick mig att tänka på en bra artikel som jag hade läst i tidningen HUNDSPORT för några år sedan. Jag hittade den artiklen, "Konsten att ligga stilla", på författarens Åsa Jaokobssons hemsida och i den beskriver hon hur hon lär sin platsliggning genom att främst träna på koppellängds avstång men att hunden inte skulle luras av några störningar.

Jag och Lycke fortsätter med vår tidsplanering av platsliggningsträningen men med ett tillägg; att varje träningspass ska innehåller någon form av störning. Till en början behöver inte störningarna vara så märkvärdiga och jag tänker börja med störningar som jag kan skapa själv och till viss del träna i svårare miljöer, som på promenaden eller korta stunder bland andra hundar. Eftersom man huvudsakligen står stilla under tävling så måste ju hunden lära sig det också, därför kommer störningaran komma som inslag i en annars tråkig tävlingspose. När hon börjar klara av alla tänkbara störningar som jag själv kan åstadkomma tänker jag mig att nästkommande steg ska bli att träna i miljöer med mer ljud och rörelse och att ha statister som går runt, pratar, tappar saker, går med sin hund, leker med sin hund osv. För det är ju främst störningar utifrån som frestar under en tävlingsplatsliggning. Först när hon börjar klara av sådana saker kanske vi är mogna för att börja träna mer tävlingslikt med uppradade hundar och 20 meters avstånd och då borde ju inte det vara någon match?

Exempel på störningar man kan skapa själv:
Egna rörelser; vifta med armarna, skrapa med fötterna, vicka på huvudet, böja på knäna, hoppa, jogga på stället, göra lekinviter m.m.
Skapa ljud; klappa händerna, knacka i bordsskivan, prassla med ytterkläderna och godispåsen, öppna kylskåpsdörren, tappa nyckelknippan, flytta en stol m.m.
Omvänt lockande; träna med utlagd belöning, locka med godbitar ur handen, kasta leksaker, tappa godis på marken, dra i kopplet, putta lätt med händerna m.m.

Det känns mycket roligare att fortsätta platsliggningsträningen med fokus på att on ska klara av störningar, att bara stå och räkna ettusenett, ettusentvå... känns inte lika kul!

Belöningar i tävlingsformat

På tävling får ju inte godis eller leksaker användas, då är det en fördel att ha andra belöningar som kan kompensera för frånvaron av dessa. Vad tros om följande alternativ:

Dra fingerkrok
Om man böjer pekfingret som en krok och placerar det bakom hundens hörntänder då fungerar det riktigt bra att leka dragkamp med tycker tydligen Lycke. Frågan är då bara om det accepteras av lydnadsdomare på en lydnadstävling?

Puss- attack
Vi har börjat avsluta vissa träningspass med att jag går ner på huk framför Lycke och berättar vilken fin hund hon är samtidigt som hon får slänga tassaran på mina axlar och överrösa mig med skägg, saliv och kärlek. Hon verkar uppskatta det men frågan är då bara om hon hånglar lika gärna på offentligaplatser..
 
Appropå belöningar, eller nåt..

Uthållighet och hållbarhet

Jag vill ju väldigt gärna komma igång med att tävla (i lydnad) i år och det har nästan blivit ett mål för mig. Varför det "nästan" blivit ett mål för mig är för att jag inte vill tävla om jag inte känner att vi är redo. Det har fått mig att fundera över vad jag anser att "redo" innebär för oss. Hunden ska visserligen kunna alla momenten men en lydnadstävling kräver så otroligt mycket mer än så, jag har till exempel en lång bit kvar innan jag kan lita på att Lycke följer efter mig på en appellplan istället för att springa iväg efter lukter och andra hundar, för att inte tala om att kunna utföra alla moment i följd utan belöning.

Att ta ett Lp1, eller vad man nu vill uppnå, kräver väldigt mycket jobb och det är något jag vill satsa på men vad jag tycker är ännu viktigare är att hunden fortsätter att hålla som tävlingshund i flera år efteråt, jag vill inte behöva pensionera Lycke efter några år för att istället börja med en ny förmåga (däremot kan jag ju tänka mig två samtidigt;)). Många hundar verkar efter ett tag lära sig konceptet med tävlingar; du ska prestera det bästa du kan men utan att få du ingen belöning för det. Om hunden är av en lättbelönad typ så är det nog lättare att få den att utföra hela lydnadsprogram innan sin belöning eftersom den ändå tycker att det är värt besväret. Med Lycke försöker jag jobba fram större intresse för lekbelöningar och tycker att hon har hunnit lära sig ganska mycket trots att jag än så länge främst tränat henne med torrfoder. Jag hoppas alltså att det finns kvar lite reservkapacitet i hennes belöningsintesse och hoppas att Morten Egtvedt har rätt i sin artikel om tävlingsträning; "...Det är sällan nödvändigt att träna mer än 2-4 moment på träning för att kunna gå en hel tävling". Det jag ska försöka sikta mot är att hitta superbelöningar som gör det värt för Lycke att arbeta längre stunder och att genom variabel förstärkning få henne att försöka lite till även om belöningen inte kommer när hon har tänkt sig. Även baklängeskedjning och mycket tävlingsträning hoppas jag ska få henne att bli säkrare på hela moment och att inte märka lika stor skillnad på träning och tävling.

Eftersom hunden inte får belönas inne på planen så har jag funderat på att lära in en väldigt tydlig rutin kring avståndsbelöning. Att efter programmet skicka iväg henne till en belöning som jag tidigare har visat skulle ju vara bra men jag har funderat på att göra på ett lite annolunda sätt. Min tanke är att lära in ett ord, exempelvs "burken", som ska väcka förhoppningar om att nu är vi på väg till det ställe där matte har gömt den där fantstiska burken som alltid innehåller något väldigt extra gott. Signalen "burken" har jag då tänkt att jag skulle kunna använda dels efter tävling och att jag då visar vägen till Burken och under träning som jackpot-belöning, kanske främst när vi tränar uthållighet. Förhoppningen är att hon, när hon märker att det är uthållighetsträning på gång, ska vilja prestera ännu lite mer och ännu lite bättre för att det är då de riktigt åtråvärda belöningarna kan komma.

Mitt funderande om vad som krävs för att vi ska kännas redo har fått mig att komma fram till att jag skulle vara väldigt nöjd om hon på tävling klarar av att jobba på länge och förväntansfullt, tävling efter tävling, även om det till viss del sker på bekostnad av precisionen i momenten. Lättare sagt än gjort såklart, men låter väl som något att sikta mot? Under träning innebär det att prestationer som sker med bra attityd, trots störningar och sen belöning är mer värt (ska belönas mer än) utföranden med hög precision men som saknar de andra delarna.

För att få till detta hade jag behövt börja träna mer på uthållighet redan nu. Lycke börjar kunna en hel del delmoment ganska bra men för att kedja ihop till moment hade jag velat att hon kunde det mesta ännu bättre, framförallt stadga och fotgående som finns med i de flesta momenten. För att lösa detta ska jag självklart fortsätta träna in och förbättra delarna, jag funderar också på att kedja ihop nonsensmoment som inte kräver pefekta delar men som ger bra uthållighetsträning och introducera "burk-rutinen" och konceptet med avståndsbelöningar. Jag borde ju också kunna börja kräva fler utföranden på rad innan belöning (har börjat lite med det) och kanske är det inte hela världen att träna på lite kedjor även om delarna inte är perfekta? Bara för att delar sätts in i kedjor så behöver väl inte utvecklingen av dem stagnera?

Om någon har orkat läsa detta långa, spekulerande, inlägg så är jag nyfiken på andra funderingar och tips kring tävlingsträning, uthållighet och kedjor!:)

Inte säga inte

På grund av envis förkylning och trötthet så blir det inte så mycket tid för träning men desto mer tid för funderingar. I senaste numret av Brukshunden fanns en krönika om ordet nej och det har fått mig att tänka efter hur jag tänker kring användandet av förbudsord.

Användandet och inlärningen av ordet nej är ofta förknippat med att använda sig av bestraffningar. Nej får betydelsen; lägg av med det du håller på med, annars... Straff kan var av två slag; att något obehag tillförs eller att något trevligt tas bort. Jag själv föredrar den senare varianten eftersom den första varianten kan leda till passivitet, rädsla och aggressivtet (för att göra en lång diskussion kort) hos den som utsätts men framförallt föredrar jag att fokusera på att belöna rätt beteenden, såväl i vardag som under träning (vart nu den gränsen går..).

Nej kan också läras in på ett positivt sätt och får då betydelsen; lägg av med det du håller på med så får du en belöning... Men enligt mig förlorar då kommandot sin betydelse och man skulle lika gärna kunna lägga ner energin på att lära in ett beteende som man istället VILL ha, som en bra inkallning eller liknande. Ett kommando som lärs in med belöningar kan då användas som en belöning i sig eftersom nej då ger hunden möjlighet att göra sin uppgift och få sin belöning. Om man då frekvent använder ordet nej i situationer där man vill att hunden lägger av med det den håller på med så kan hunden istället börja utföra beteendet oftare. Likadant är det ju med inkallningen, om man bara kallar in hunden när den är för långt bort eller på väg till något den inte får så kommer ju det beteendet att öka. Därför försöker jag att ännu oftare att kalla in min hund när hon redan är på väg mot mig eller när hon stannar upp för att titta på mig, därmed kommer hon att ge mig de beteendena oftare. Om det dyker upp något, som andra fotgängare, och om jag har möjlighet så försöker jag att antingen låta henne upptäcka dem och kalla in om hon tittar på mig eller kalla in innan hon upptäckt dem.

Att bara använda ett kommando som ska få hunden att sluta med det den håller på med, vad den än håller på med, tycker jag är alldeles för luddigt. Jag tycker inte heller att det är så vi använder ordet nej till andra människor. Till barn kan man säga "nej, gör så här istället", förutsatt att barnet vet vad "så här" betyder. Likadant som att vi kan lära hundarna något och när de har lärt sig det så kan man ge dem kommandot att utföra det. Ordet nej tycker jag att man främst använder till andra männsikor för att motsäga ett påstående eller avböja ett förslag och till detta har jag lärt in ett par ord till Lycke, nämligen "lägg av" och "gå och lägg dig".

"Lägg av" använder jag om hon börjar tugga på något olämpligt, som knoppen på elementet och det har jag lärt in genom att säga lägg av när hon håller på med något för att sedan bära bort henne/ta bort föremålet. Min förhoppning var aldrig att hon skulle lära sig betydelsen men hon verkar ha lärt sig att tolka frasen som "det är ingen idé att fortsätta med det där för jag kommer ändå att ta bort det från dig" och brukar då sluta bry sig om prylen.

"Gå och lägg dig" har jag haft lite större förhoppningar med, det har jag lärt in när hon var ganska liten. När hon var rastad, matad, nylekt och så vidare och jag med största sannolikhet kunde veta att hon borde vara trött så sa jag "gå och lägg dig" och gav henne ingen uppmärksamhet efter att jag hade sagt det. Fortfarande är jag försiktig med att använda det om det finns möjlighet att hon skulle bheöva gå ut eller liknande. Hon får ingen belöning om hon går och lägger sig och hon får ingen bestraffning om hon inte gör det men ändå gör hon det, alltså borde hon ha lärt sig ungefär att "här kommer inget spännande att hända så jag kan lika gärna gå och lägga mig". Om jag skulle använda det i svårare situationer så skulle det nog inte fungera eftersom det visst händer saker där, då skulle jag nog behöva ett kommando som är förknippat med belöning om hon gör det rätt.

Min gamla hund lärde sig de flesta problembeteenden som en hund kan ha och min "nykomling" är fortfarande bara ny. Jag tror och hoppas att jag ska kunna uppfostra en hund genom att använda minimalt med (egentligen helt utan) bestraffningar. Än så länge vet jag inte om det kommer gå och går det inte så går det inte, men jag kan inte minnas senast jag kände att bestraffning skulle vara bästa vägen för att lösa ett problem eller att det finns en situation som skulle kräva att jag lär in ordet nej istället för att lära in vad hunden ska göra istället.


Funderingar om passivitet

Igår var det torsdagsträning med Uppsala Hundungdom, den här gången med temat passivitet och FIKA.

Ett bra sätt att träna passivitet är att försöka skapa en avslappnad känsla hos hunden, genom att den är välrastad, begränsa ytan, smeka den och försöka vara lugn själv och sända sådana signaler till hunden. Mitt utgångsläge var inte det bästa igår. Jag hade åkt iväg i god tid för att hinna hämta ut ett paket och ta ut pengar innan men väl framme så gjorde jag misstaget att välja den nedre parkeringen som såklart inte var plogad. När jag insåg mitt misstag försökte jag vända och köra ut igen. Vändningen gick bra men sen kom jag inte längre; precis nedanför en backe, däcken spann bara i lössnön och under snön fanns bara is. Tillslut bestämde jag mig för att gå in och träna istället och försöka komma iväg efter träningen. Med hjälp av grus och några par starka och hjälpsamma armar tog jag mig lös men det visste jag inte under passivitetsträningen och kunde inte låta bli att sitta och oroa mig för hur det skulle gå.

Att skapa en bra känsla hos hunden är såklart bra men ibland är det tur att man kan angripa det från en annan vinkel, nämligen att skapa ett beteende. Det är nog självklart för många att sannolikheten för att en avslappnad hund ska lägga sig ner är stor, beteenden följer känslor, men det verkar även vara så att känslor följer beteenden. Jag har till exempel läst eller hört någon gång att om man skrattar och ler så frisätts samma hormoner som när man är glad på riktigt. I situationer när jag vill att Lycke ska vara lugn och avslappnad, som när jag sitter ner, så har jag belönat lugna beteenden. När hon var yngre så fick jag mest belöna för att hon inte hoppade mot en annan hund, sedan kunde jag belöna allt oftare för att hon satte sig ner och nu brukar hon väldigt fort lägga sig ner om vi till exempel sitter och har teori. Ibland belönar jag även för att hon lägger ner hakan men försöker för det mesta belöna när hon har legat en stund för att kunna utöka tiden som hon ligger. Och så får hon belöning om hon fortfarande ligger fast en hund går förbi extra nära eller liknande.


Unga valpar brukar bli trötta förr eller senare...

Jag ser jättestora framsteg men det är ju jättesvårt att veta om det beror på mognad eller träning. Till viss del känns det lite fel att göra träning av passiviteten för jag ser att hon tänker på att komma åt de där godisbitarna även när hon ligger ner men det verkar faktiskt som att när hon får utföra lugna beteenden så kommer även den lugna känslan.

Självklart så beror det mycket på vilken individ man har. Lycke är tämligen aktiv och väldigt intresserad av bland annat andra hundar, att bara vänta på att hon ska bli trött och därmed skulle börja ta det lugnt kanske hade fungerat efter mycket träning. Med sådan träning så hade hon kanske snabbare fått en lugn känsla och därmed lugna beteenden (som att ligga ner) men som jag gör nu går det snabbare att få de lugna beteendena men den lugna känslan kommer efterhand. Jag tycker att det känns som en bra väg att gå för hon tycker nog att det är alldeles för roligt att hoppa efter andra hundar jämfört med att ligga stilla om hon inte hade fått belöning för det.

Att använda belöningar, som godis, när man vill att hunden ska vara lugn fungerar nog bäst om man har en hund som normalt sett är lite högre i aktivitet än "godisläge". En hund som normalt sett är väldigt lugn kanske måste höja sin aktivitetsnivå för att hamna i "godisläge". Att äta ska ju rent fysiologiskt ha en lugnande effekt men det är ju knappast lika lugnande som att sova och i och med att godis används så mycket i träning där vi vill att hunden ska vara aktiv så försvinner nog lite av den lugnande effekten.

Hur som helst så tror jag att det som avgör är vilka beteenden som lönar sig och att man kan få hjälp på traven genom att belöna beteenden som i sig är lugnande.


...med äldre valpar kan det vara lite svårare...

Tänk om..

När skolan precis har börjat igen och när förkylningen precis har slagit till då är det inte så att man njuter av att vara valpägare varenda minut. Men jag vill bara skriva att den här lilla fröken tycks aldrig sluta imponera. Visst, hon bits, hon vill ut jämt och hon hade ju kunnat få vara lite mindre intresserad av andra hundar och lukter men i det stora hela så är jag så nöjd med allt hon har visat upp. Alla utmaningar har hon mest seglat igenom trots att jag hela tiden varit beredd på det värsta; första bussturen, vara ensam, åskväder, veterinärbesök, sitta i buren i bilen, bli friserad, sitta själv på golvet i bussen, nya miljöer o.s.v.

Sen Lycke flyttade in så har det ju skett en stor förändring i mitt liv, för så är det ju att bli hundägare. Man måste anpassa sig, lägga ner tid och det är så mycket man vill hinna med fast tiden inte riktigt räcker till.

Vad som slog mig härom dagen är att Lycke lika gärna inte hade kunnat vara här. Det är många som har fått stå ut med att lyssna på mina planer, drömmar och funderingar om en ny hund och jag hade nästan lyckats övertyga mig själv om att jag bara skulle fortsätta planera i all evighet utan att det rätta tillfället någonsin skulle dyka upp. En av de sista sakerna man kan säga om mig är att jag är impulsiv. Jag får lätt beslutsångest och när det gällde att köpa hund ville jag ha allt planerat och alla problem lösta innan jag skulle bestämma mig. Inget skulle få gå fel, men det är svårt att lösa problem innan de finns.

Parningen mellan Lyckes föräldrar Ossian och Kryddan hade planerats länge och jag hade länge suktat efter den kommande kullen som verkade ha potential för så mycket av det jag letade efter; temperament, arbetsvilja och good looks. När parningen hade blivit av var det alltså dags att bestämma sig och när jag hade varit och hälsat på hos kenneln så bestämde jag mig för att bestämma mig för att. Men jag hade lika gärna kunnat bestämma mig för att inte.

Tanken över att Lycke lika gärna inte hade kunnat vara min är nästan lite deprimerande och hon hade nästan lika gärna kunnat vara en annan ras eller en annan valp. Jag är så glad att hon är hon och att jag har hund. Alla oroliga "tänk om...." har blivit till tänk om! Tänk om jag inte hade bestämt mig för att jag vill spendera närmsta åren som hundägare. Vem vet om det här var det rätta tillfället men det känns som det rätta beslutet:)


Varför wheaten?

Ja, det kan man ju egentligen fråga sig;) hur kom det sig att det blev en wheaten, och snart en till?

Min allergiska mamma tål dem
De fäller inte
De är lagom stora för att hänga med på allt men tillräckligt små för att inte ta för mycket plats
De lämpar sig för hundsporter men kan ta det lugnt någon dag emellanåt
Det går att hitta föräldrar med bra meriter
Rasen har generellt sett god hälsa och god genetisk bredd
Rätt kull vid rätt tidpunkt
De är förbaskat härliga och tjusiga


Och det är ju alltid något speciellt med första rasen man hade..




RSS 2.0