Störningar vs. avstånd och tid
Som jag har skrivit tidigare så håller vi ju på med ett litet platsliggningsprojekt som går ut på att Lycke ska kunna ligga kvar en viss tid som utökas med tio sekunder per vecka, den här veckan har hon klarat av en halv minut. Tiden som hunden ska ligga är ju en avgörande del men är det verkligen det som är den främsta faktorn till en framgångsrik platsliggning?
På agilitykursen i tisdags berättade vår instruktör Johanna om ett experiment som genomfördes på en annan kurs. Det gick ut på att deltagarna skulle lära in "bordet" och delades in i två grupper. Den ena gruppen fick i uppdrag att lära sina hundar att springa snabbt till bordet på så långt avstånd som möjligt och den andra gruppen fick i uppdrag att lära sina hundar att springa till bordet trots att de utsattes för alla möjliga störningar. De som fick sina hundar att springa snabbast och från längst avstånd till bordet var gruppen som tränat mest på störningar.
Den lilla historien fick mig att fundera på om det inte vore klokt att använda samma princip för träning av platsliggning, det vill säga att lägga mer fokus på störningsträning. Det fick mig att tänka på en bra artikel som jag hade läst i tidningen HUNDSPORT för några år sedan. Jag hittade den artiklen, "Konsten att ligga stilla", på författarens Åsa Jaokobssons hemsida och i den beskriver hon hur hon lär sin platsliggning genom att främst träna på koppellängds avstång men att hunden inte skulle luras av några störningar.
Jag och Lycke fortsätter med vår tidsplanering av platsliggningsträningen men med ett tillägg; att varje träningspass ska innehåller någon form av störning. Till en början behöver inte störningarna vara så märkvärdiga och jag tänker börja med störningar som jag kan skapa själv och till viss del träna i svårare miljöer, som på promenaden eller korta stunder bland andra hundar. Eftersom man huvudsakligen står stilla under tävling så måste ju hunden lära sig det också, därför kommer störningaran komma som inslag i en annars tråkig tävlingspose. När hon börjar klara av alla tänkbara störningar som jag själv kan åstadkomma tänker jag mig att nästkommande steg ska bli att träna i miljöer med mer ljud och rörelse och att ha statister som går runt, pratar, tappar saker, går med sin hund, leker med sin hund osv. För det är ju främst störningar utifrån som frestar under en tävlingsplatsliggning. Först när hon börjar klara av sådana saker kanske vi är mogna för att börja träna mer tävlingslikt med uppradade hundar och 20 meters avstånd och då borde ju inte det vara någon match?
Exempel på störningar man kan skapa själv:
Egna rörelser; vifta med armarna, skrapa med fötterna, vicka på huvudet, böja på knäna, hoppa, jogga på stället, göra lekinviter m.m.
Skapa ljud; klappa händerna, knacka i bordsskivan, prassla med ytterkläderna och godispåsen, öppna kylskåpsdörren, tappa nyckelknippan, flytta en stol m.m.
Omvänt lockande; träna med utlagd belöning, locka med godbitar ur handen, kasta leksaker, tappa godis på marken, dra i kopplet, putta lätt med händerna m.m.
Det känns mycket roligare att fortsätta platsliggningsträningen med fokus på att on ska klara av störningar, att bara stå och räkna ettusenett, ettusentvå... känns inte lika kul!
På agilitykursen i tisdags berättade vår instruktör Johanna om ett experiment som genomfördes på en annan kurs. Det gick ut på att deltagarna skulle lära in "bordet" och delades in i två grupper. Den ena gruppen fick i uppdrag att lära sina hundar att springa snabbt till bordet på så långt avstånd som möjligt och den andra gruppen fick i uppdrag att lära sina hundar att springa till bordet trots att de utsattes för alla möjliga störningar. De som fick sina hundar att springa snabbast och från längst avstånd till bordet var gruppen som tränat mest på störningar.
Den lilla historien fick mig att fundera på om det inte vore klokt att använda samma princip för träning av platsliggning, det vill säga att lägga mer fokus på störningsträning. Det fick mig att tänka på en bra artikel som jag hade läst i tidningen HUNDSPORT för några år sedan. Jag hittade den artiklen, "Konsten att ligga stilla", på författarens Åsa Jaokobssons hemsida och i den beskriver hon hur hon lär sin platsliggning genom att främst träna på koppellängds avstång men att hunden inte skulle luras av några störningar.
Jag och Lycke fortsätter med vår tidsplanering av platsliggningsträningen men med ett tillägg; att varje träningspass ska innehåller någon form av störning. Till en början behöver inte störningarna vara så märkvärdiga och jag tänker börja med störningar som jag kan skapa själv och till viss del träna i svårare miljöer, som på promenaden eller korta stunder bland andra hundar. Eftersom man huvudsakligen står stilla under tävling så måste ju hunden lära sig det också, därför kommer störningaran komma som inslag i en annars tråkig tävlingspose. När hon börjar klara av alla tänkbara störningar som jag själv kan åstadkomma tänker jag mig att nästkommande steg ska bli att träna i miljöer med mer ljud och rörelse och att ha statister som går runt, pratar, tappar saker, går med sin hund, leker med sin hund osv. För det är ju främst störningar utifrån som frestar under en tävlingsplatsliggning. Först när hon börjar klara av sådana saker kanske vi är mogna för att börja träna mer tävlingslikt med uppradade hundar och 20 meters avstånd och då borde ju inte det vara någon match?
Exempel på störningar man kan skapa själv:
Egna rörelser; vifta med armarna, skrapa med fötterna, vicka på huvudet, böja på knäna, hoppa, jogga på stället, göra lekinviter m.m.
Skapa ljud; klappa händerna, knacka i bordsskivan, prassla med ytterkläderna och godispåsen, öppna kylskåpsdörren, tappa nyckelknippan, flytta en stol m.m.
Omvänt lockande; träna med utlagd belöning, locka med godbitar ur handen, kasta leksaker, tappa godis på marken, dra i kopplet, putta lätt med händerna m.m.
Det känns mycket roligare att fortsätta platsliggningsträningen med fokus på att on ska klara av störningar, att bara stå och räkna ettusenett, ettusentvå... känns inte lika kul!
Kommentarer
Trackback
