Wheatenvarning

Igår hämtade svärfamiljen Lyra (Milvest Desmona) och så här söt är hon!



Ännu en wheaten utöver min Lycke, familjens Dilba, mosters Nelson, Minnas Mira med flera mer avlägset bekanta. Hur kan det komma sig?:D Synd att det är så långt hem så att vi inte hinner se lilla Lyra förrän till påsk men hon lär nog vara rätt söt då också. I sommar hinner vi nog lära känna henne ordentligt och förhoppningsvis blir hon och Lycke bästisar. Lycka till med Lyra!

En annan "jag känner" är sugen på nåt sånt här, en egen kompis. Inget jag skulle välja själv i första hand men så länge mitt intresse delas, jag slipper ansvar och bara får njuta och göra de roliga sakerna så ska jag väl inte klaga.. Vi får se hur, om och när det blir med den saken.


(bild från kennel Isabulls)

Idag träffade vi Linn och Nova för träning på UBK. Dagen började med 21 minusgrader men nu under eftermiddagen gick det att träna i bara fleecetröja och utan vantar i solsken.

Det blev mest "känna av"- träning för bådas del, när vi tränade på klubben senast var ju Lycke ett vilddjur så jag tänkte främst träna på att växla mellan passivitet och fokus. Hon blev lite till sig när Nova precis kom men skärpte sig ganska fort och blev till och med så lugn att vi vågade träna lite "platsliggning". Jag lämnade henne bara i kopplets läng och hon fick ligga ca tio sekunder i taget mellan belöningarna och det gick bra, även när en tant dök upp på planen och började prata med oss. Som godis provade vi lite nytt; ugnstorkad kyckling gick ju ner men blev inte sån succé jag hade hoppats på men renost på tub gick hem. Att belöna från tub känns väldigt praktiskt i vissa övningar, som i platsliggning där jag vill ge en belöning med hög kvalitet men som ändå är lugn och gärna varar en liten stund.

Det vi tränade mest på var positionen i fotgåendet, hon tenderar ju att sväva utåt och jag vill att hon ska gå nära min sida. Jag trodde att jag hade fått till det för ett tag sen men nu har hon börjat sväva igen. För att kunna träna ordentligt på det bad jag Linn filma oss, framifrån och från sidan, så att jag kunde se hur det ser ut utifrån i jämförelse med hur det ser ut från min vinkel ovanför henne.
Vissa stunder ser det riktigt bra ut tycker jag men efter några steg så tenderar hon att dra sig utåt. Jag försöker vara snabb med att belöna när hon går rätt men det ser snarare ut som att jag belönar precis när hon börjar gå utåt vissa gånger och det lär ju definitivt inte hjälpa. Senare gick jag bara några få steg och tränade halter och då gick hon väldigt tight så jag kanske ska utgå mer från det och börja lägga in mer halter i träningen.
Från sidan tycker jag i alla fall att det ser bra ut. Kampade gjorde hon också ganska bra, låg snällt uppbunden och under pauserna. Lite otaggad vissa stunder men det kanske berodde på att kycklingen inte riktigt gick hem eller för att vi ändå höll på ganska länge. Linn fotade en hel del så de bliderna kanske dyker upp någon dag:)

Som jag har skrivit tidigare så håller vi ju på med ett litet platsliggningsprojekt som går ut på att Lycke ska kunna ligga kvar en viss tid som utökas med tio sekunder per vecka, den här veckan har hon klarat av en halv minut. Tiden som hunden ska ligga är ju en avgörande del men är det verkligen det som är den främsta faktorn till en framgångsrik platsliggning?

På agilitykursen i tisdags berättade vår instruktör Johanna om ett experiment som genomfördes på en annan kurs. Det gick ut på att deltagarna skulle lära in "bordet" och delades in i två grupper. Den ena gruppen fick i uppdrag att lära sina hundar att springa snabbt till bordet på så långt avstånd som möjligt och den andra gruppen fick i uppdrag att lära sina hundar att springa till bordet trots att de utsattes för alla möjliga störningar. De som fick sina hundar att springa snabbast och från längst avstånd till bordet var gruppen som tränat mest på störningar.

Den lilla historien fick mig att fundera på om det inte vore klokt att använda samma princip för träning av platsliggning, det vill säga att lägga mer fokus på störningsträning. Det fick mig att tänka på en bra artikel som jag hade läst i tidningen HUNDSPORT för några år sedan. Jag hittade den artiklen, "Konsten att ligga stilla", på författarens Åsa Jaokobssons hemsida och i den beskriver hon hur hon lär sin platsliggning genom att främst träna på koppellängds avstång men att hunden inte skulle luras av några störningar.

Jag och Lycke fortsätter med vår tidsplanering av platsliggningsträningen men med ett tillägg; att varje träningspass ska innehåller någon form av störning. Till en början behöver inte störningarna vara så märkvärdiga och jag tänker börja med störningar som jag kan skapa själv och till viss del träna i svårare miljöer, som på promenaden eller korta stunder bland andra hundar. Eftersom man huvudsakligen står stilla under tävling så måste ju hunden lära sig det också, därför kommer störningaran komma som inslag i en annars tråkig tävlingspose. När hon börjar klara av alla tänkbara störningar som jag själv kan åstadkomma tänker jag mig att nästkommande steg ska bli att träna i miljöer med mer ljud och rörelse och att ha statister som går runt, pratar, tappar saker, går med sin hund, leker med sin hund osv. För det är ju främst störningar utifrån som frestar under en tävlingsplatsliggning. Först när hon börjar klara av sådana saker kanske vi är mogna för att börja träna mer tävlingslikt med uppradade hundar och 20 meters avstånd och då borde ju inte det vara någon match?

Exempel på störningar man kan skapa själv:
Egna rörelser; vifta med armarna, skrapa med fötterna, vicka på huvudet, böja på knäna, hoppa, jogga på stället, göra lekinviter m.m.
Skapa ljud; klappa händerna, knacka i bordsskivan, prassla med ytterkläderna och godispåsen, öppna kylskåpsdörren, tappa nyckelknippan, flytta en stol m.m.
Omvänt lockande; träna med utlagd belöning, locka med godbitar ur handen, kasta leksaker, tappa godis på marken, dra i kopplet, putta lätt med händerna m.m.

Det känns mycket roligare att fortsätta platsliggningsträningen med fokus på att on ska klara av störningar, att bara stå och räkna ettusenett, ettusentvå... känns inte lika kul!

Stadga är ju inte det roligaste att träna på, tycker inte jag i alla fall. Därför har vi länge varit fast på ca tio sekunders platsliggning och två minuter som gäller i klass ett kändes väldigt avlägset. Sedan några veckor tillbaka skrev jag upp i almenackan hur många sekunders platsliggning vi skulle klara innan den veckan var slut och ökade med tio sekunder per vecka. Den här veckan ska hon klara 30 sekunder och det har hon gjort fast det bara är onsdag, en fjärdedel på vägen! Och då har vi nästan bara tränat ett par gånger om dagen vid matdags. Visserligen har vi mest tränat hemma och det blir ju en annan sak med störningar och i andra miljöer men nu är vi på gång i alla fall:)

Igår var vi på agilitykurs och jag är fortfarande helt slut i huvudet. Lycke visade upp sin värre än värstaste sida hittills; under genomgången hade hon svårt för att ligga ner, hon pep och lät som en kanariefågel, hon började skälla av frustration när en golden kom in, när jag stod upp så bjöd hon på beteenden i en rasande fart i ena sekunden för att helt tappa fokus i nästa, hon snodde mina vantar, hon sprätte iväg till instrutören och fingrarna blev rejält ömma av att servera godis till henne. Förstår ni på ett ungefär vad jag hade att handskas med?

Hon var visserligen väldigt jobbig men samtidigt är jag ganska nöjd. Att hon inte kunde koppla av under genomgången och dessutom pep ihärdigt känns inte bra men trots den höga aktivitetsnivån som hon uppenbarligen hade så visste hon vad som gällde; om man ligger ner så finns det chans för godis, särskilt om man lägger ner huvudet och ligger så ett tag. Så hon låg ner större delen av tiden men reste sig upp oftare än vanligt och krävde mycket högre frekvens av belöningar än vad hon brukar. Det var längesen hon senast började skälla av att se en hund och det var tråkigt att hon hann få chansen att göra det igår men när jag blev lite mer uppmärksam på hundar som såg intressanta ut och såg till att belöna tidigt för bra beteenden (titta lugnt, stå still, ta kontakt) så gick även det bra. När hon jobbade bra så jobbade hon riktigt bra men dessvärre tog hon egna "pauser" där hon stod och stirrade på de andra hundarna eller nosade i backen. Det tror jag beror till stor del på att hon behöver täta pauser, särskilt när hon är på sådant humör som hon var på igår, och för att vi inte har tillräckligt tydliga signaler och regler för när det är paus och vad som gäller då. Bäst av allt var att det åter igen gick att leka med henne. Det har hon ju inte velat göra under liknande situationer men igår lekete hon med mig nästan varje gång jag erbjöd henne och så lekte hon ju med mina vantar även när jag inte erbjöd henne..

Med tanke på hur uppe i varv hon var så är jag ändå riktigt nöjd över att se hur bra hon faktiskt är på att använda den energin till att jobba och leka med mig, även om hon hinner göra en massa andra hyss också så är det ju bra att hon faktiskt vet att man kan rikta energin mot träning också. Jag har funderat på varför hon var så där igår, det brukar ju gå mycket bättre, och till viss del tror jag att det beror på att jag startade fel med henne. Vi kom lite tidigare till kursen eftersom vi skulle få en snabbrepetition av förra kurstillfället som vi missade och eftersom det bara var vi och intrsuktören där då så tänkte jag att det inte skulle vara några problem för Lycke att koppla av så jag lät henne vara och ägnade uppmärksamheten helt åt instruktören istället. Om man tänker sig att Lycke kommer dit med förväntan och en hög aktivitetsnivå och sedan får hon knappt någon uppmärksamhet, uppgifter eller direktiv under första femton minuterna så förstår man att hon går upp i varv av det.

När Lycke var på det humöret krävdes det mycket av mig för att hålla koll på henne och hålla henne koncentrerad, dessutom hade jag fullt sjå med att hålla ordning på koppel, vantar, belöning, träningen o.s.v. Med andra ord så var allting lite kaos igår. Därför har jag några åtgärder för att förbygga kaos i kommande träning.

Att träna på:
- Låta bli utlagda belöningar tills hon får tillåtelse
- En grej som de hade tränat på under förra tillfället: om jag leder hunden i halsbandet och släpper när vi fortfarande går så är det tillåtet att rusa fram till belöningen, targeten eller liknande men om jag stannar upp innan jag släpper halsbandet så vill jag att hon väntar på en "kör"-signal innan hon sticker.
- Avslappning i andra situationer, tex. ta en tur in till stan och träna där
- Och så ett par "läxor" till nästa kurstillfälle: runda saker och backa

Att införskaffa:
- Större godispåse, för hundgodis alltså, för att det ska bli lättare att få tag i godiset i fickan, för att det ska rymmas mer godis och för att jag ska slippa att godis faller ur påsen och ger fettfläckar på jackan.
- Något medel som tar bort fettfläckar som inte går bort i tvätten (förslag?)
- En mössa som inte glider ner över ögonen när man tränar hund, dvs. ingen stor, stickad sådan

Att fundera på:
- Ev. sätta olika signaler på att ex. resa sig och ta belöning från mig respektive att resa sig och springa iväg till extern belöning.
- Tydliga rutiner och signaler för när en paus startar och slutar
- "Regler" för vad som gäller under pauser. Jag funderar på att ha två typer, en paus som kan signaleras av att jag sätter mig ner. Då ska hon vara så avslappnad som möjligt, det vill säga ligga ner, gärna med huvudet nere, somna om hon vill. Den andra sortens paus tänker jag mig en kortare, till exempel vad hon ska göra om jag måste prata med instruktören, rota efter godis i fickan eller bara ge henne ett kortare avbrott innan vi fortsätter träningen. Att fundera mer på altså.

Nu har jag läst ut min "julklapp"; boken "Släpp kontrollen lös- trygghet och självkontroll för din hund" av amerikanske författaren Leslie McDevitt. Den fångade mitt intresse eftersom den har en metod som bland annat riktar sig till tränare med hundar som inte klara av att arbeta okopplade kring andra hundar.

Boken var lite flummig, lite amerikansk, lite rörig och övningarna var lite omständiga. Den är utformad som en kursplan där SKL(släpp kontrollen lös)- metoden tillämpas. Jag kommer inte följa varje övning till punkt och pricka eftersom många av övningarna kräver en väldigt välkontrollerad kurssituation och vissa kändes som sagt lite omständiga. Dessutom kändes den främst riktad till hundar som bli osäkra/reaktiva mot andra hundar och man kan nog till stor del träna på samma sätt även om man har en hund som är väldigt intresserad av andra hundar men vissa saker kändes inte riktigt anpassade för hundar som verkligen vill fram till andra hundar. Men det fanns några russin att plocka ur kakan.

Många av koncepten känns igen, såsom skvallerträning, premacks princip m.m. men som författaren har utvecklat till olika praktiska övningar. Att sätta ett kommando på att skvallra på andra hundar kanske jag kommer att göra, det tror jag dels skulle kunna fungera som en sorts belöning och jag hoppas att det kan ha positiva effekter om hon skulle lära sig att titta på andra hundar som ett trick istället för av fascination. En sak som boken tog upp som jag redan nu har känt igen i Lycke i är en så självklar sak som hur hundar kan börja nosa i backen när de blir stressade/osäkra. När Lycke har satt nosen i backen under träning har jag tagit det som ett tecken på att hon blivit ointresserad av träningen och mer intresserad av lukter. Riktigt så behöver det nog inte alltid vara, senast idag när vi tränade utomhus så gjorde hon flera försök som inte belönades (jag krävde för mycket för miljön) och då stängde hon av en stund och började nosa i backen. Om det är något hon kan så klarar hon att utföra det längre utan belöning och utan att börja nosa så ofta kan nog nosandet vara ett tecken på osäkerhet och frustration.

Idag när hon började nosa så satte jag foten på kopplet och väntade tills hon slutade och belönade så fort hon tog kontakt igen. Därefter satte jag kraven lite lägre och belönade mer med lek och hon fick tillbaka koncentrationen snabbt. Att känna till vad ens hund visar för tecken när den tappar fokus tror jag kan vara till stor hjälp om man vill lära sig hur mycket man kan kräva av sin hund för att försöka hålla sin träning på sån nivå att hunden hela tiden orkar hålla fokus och i förlängningen kunna utöka den tiden.

Det var mycket i boken som var bra även om den hade sina svaga sidor och jag kanske hittar fler sätt att tillämpa dess metoder i vår träning.

Igår var Lycke och jag på träning som veterinärkåren håller i varje tisdag, bra komplement till agilitykursen som vi går på varannan tisdag.
Temat var inkallning och jag ville prova på att lägga ihop galopp till mig med en ingång men framförallt så var målet för dagen att få Lycke att leka dragkamp mitt bland alla hundar.
Lycke är ju väldigt intresserad av andra hundar och under det här året har vi bara haft ett träningstillfälle med sådana störningar. Det gick ändå över förväntan och hon kopplade direkt ihop situationen med träning. Under passivitet testar hon lite beteenden som att ligga, ta ögonkontakt, sitta i utgångsställning osv. men är i huvudsak lugn. Någon gång emellanåt gör hon ett ryck mot någon annan hund som stoppas upp av kopplet så hon är inte riktigt pålitlig, för skulle hon nå fram så skulle det vara väldigt svårt att avbryta henne. Under arbete hade hon stort fokus och engagemang och gjorde det hon skulle utan att vilja sticka till någon hund.
Men framförallt så lekte hon, varje gång jag erbjöd henne och när hon vann leksaken kom hon glatt tillbaka med den för fortsatt lek. Under slutet av förra året fick jag henne inte att leka en enda gång bland andra hundar så det känns som ett genombrott.
Själva inkallningsträningen gick också bra, först fick en medhjälpare hålla i Lycke när jag gick iväg ochsedan släppa när jag hade vänt upp mot henne. Lycke kom med full fart men var lite tveksam över om hon verkligen fick sticka iväg utan ett varsågod eller nåt. Sedan tog vi en paus, tränade mycket ingångar och gjorde samma sak igen. Men istället för att belöna galoppen stod jag bara still och då brakade hon in i mina knän innan hon satte sig i utgångsställning. Det var ingen våldsam brak men det ser ju inte riktigt okej ut, jag tror att det är något som kan försvinna i och med att hon blir mer inställd på att göra en ingång, annars har jag något att bita i.
Nu längtar jag till våren för att kunna träna mycket mer bland störningar!

I måndags flyttade vi till en ny lägenhet. Vi bor fortfarande i samma område men har bytt upp oss från en liten etta till en tvåa, riktigt skönt. Därmed har det varit mycket jobb med packning, flytt, städning, upp-packning och springande på IKEA samt montering av möbler. Ändå har vi ännu inte kommit i ordning eftersom jag blev förkyld och har haft feber till och från under veckan. Senaste tre gångerna jag har flyttat så har jag blivit sjuk. Det har också blivit allt för lite tid för skola och Lycke, vi missade bland annat vår agilitykurs, men hennes största framsteg är att hon har kunnat börja gå lös även med husse. Efter att han har börjat ta med sig godis på promenaderna;)
Förhoppningsvis lite mer ordning och reda på livet under nästa vecka!