Wheatenvarning

Efter gårdagens utvärdering kände jag att jag ville skriva ner lite mer om vår träning, för att sätta ord på vad jag gör, till min egen hjälp och kanske för att minnas tillbaka någon gång i tiden. Dessutom tänkte jag bjuda på lite inspiration.

Inkallandet går BRA! Jag kan inte säga annat. Ett tag var jag förtvivlad eftersom jag helst ville kunna ha henne lös hela tiden men nu har jag nya rutiner som har gett framsteg. De nya rutinerna innebär att jag bara har henne lös när jag har kontroll, förutsättningar och fokus för att träna bra inkallningar. Långlinan gör att jag kan kontrollera att hon inte kan strunta i min inkallningssignal (behövs inte göras särskilt ofta), rätt förutsättningar innebär rätt belöningar i fickan och fokus innebär att jag ska vara koncentrerad på träning, därför tränar jag "bara" ca 1-2 gånger per dag. Men hellre kvalitet än kvantitet! Största fördelen med långlinan måste jag nog ändå säga är att jag vågar utsätta oss för större störningar, som att jag vågar vänta med att testa inkallningssignalen tills hon exempelvis har sett hunden som kommer gåendes istället för att kalla in innan hon har sett den. På grund av detta blir det alltså mer störningsträning.

Från klickersmart har jag inspirerats av några övningar som även finns på film:





Liknande detta tränade jag och Lina på när hon var här. Det gick i korthet ut på att Lina hade tråkigare godis än mig och Lycke fick det goda godiset när hon valde mig istället för Lina eller när jag kallade in henne. Man kan även använda medhjälpare till att vara störning genom att den får studsa, hoppa och locka. Skulle hunden välja störningen istället för inkallningen så blir den roliga människan ändå trist och hunden går miste om belöningen. Hunden har alltså hela tiden valmöjligheter och straffas inte för fel val utan lär sig vad som lönar sig, i verkligheten har man sällan möjligheten att korrigera hundens val så det bästa vore om hunden lärde sig att det alltid lönar sig att komma på inkallning. Belöningen ska dock vara så bra att hunden sällan väljer fel. Vi övade även på att jag kastade en boll mot Lina när Lycke var på väg ditåt och kallade in henne i när hon var på väg mot den, om hon valde bollen så plockade Lina upp den så hon inte kunde leka med den och om hon valde mig så fick hon belöning och fick sedan springa till bollen. För att försvåra kan medhjälparen då och då ge en godbit eller leka med hunden så att störningen kvarstår men de gånger ägaren har kallat in får hunden aldrig belönas hos medhjälparen (förrän efter en varsågod signal).

När vi tränar själva så förstärker jag fortfarande ofta att hon tar kontakt eller kommer till mig spontant, eller att inkallningssignalen kommer när hon redan är på väg mot mig. Om man alltid kallar in när hunden är upptagen eller på väg mot något annat så tror jag att effekten minskar men det är såklart viktigt att träna på det också, men det får inte överväga. I vissa situationer kan hon få ett varsågod eller så går vi båda tillbaka till det hon höll på med innan inkallningen. Om promenaden är tråkig och inga störningar dyker upp så brukar jag försöka skapa dem själv, t ex genom att kasta något, som en näve småsten, i buskagen så att det prasslar spännande. För Lycke är detta inga problem alls men för en mer jaktglad individ tror jag att det skulle vara ett bra första steg i träningen. Även när hon går kopplad så belönar jag att hon tar kontakt då och då men framförallt när det dyker upp störningar, som cyklister och hundar.

Inkallning tycker jag är ABSOLUT nödvändigt men högt upp på önskelistan står även att jag så småningom ska kunna använda leksaker som belöning när vi tränar. Min lekträning är väldigt inspisrerad av det här inlägget från klickerklok. Hemma på golvet leker hon som sagt gärna men ute och på nya platser får jag inte alltid igång henne, och mat smäller alltid högre. Varför det skulle vara så nödvändigt beror på att jag tror att belöningarna uppskattas med om de kan varieras, att lek är lättare att belöna med på avstånd och att det skapar mer aktivitet som kan behövas i fartigare moment. Jag tycker att hennes lek utvecklas (idag fick jag henne att morra när vi kampade ute) på men det går segt med att få henne att leka i fler miljöer. Med envis träning tror jag att vi skulle kunna få till det, det skulle nog i alla fall vara värt det.

Att backa framför mig är något som vi igår knappt hade börjat på. Innan idag hade vi hunnit med ett bedrövligt träningspass där Lycke bara försökte sätta sig eller lägga sig (försökte bra länge dock) och båda blev bara frustrerade utan fransteg. Efter det hade vi ett par pass där jag hade sänkt kriterierna, dvs jag krävde bara att hon skulle hålla sig stående och inte gnaga på min hand för att få belöning. Och idag har vi haft två små pass där hon upprepade gånger har tagit några steg bakåt! Det går framåt, förlåt bakåt, förlåt igen.

Nä nu ska jag, som egentligen planerat, njuta av att Sagan om ringen visas på TV. Godnatt!